Malin Wikberg

Satt just och läste en tjejs blogg, hur hon förklarande hur det är att ha en ätstörninge på ett sätt jag aldrig kunnat gjort. Leva livet med en djävul på axeln, hon sätter ord på sånt som jag har funderat så länge på. Det var verkligen så, kanske även nu också men nu har jag kontrollen. Han sitter där på axeln och säger åt dig vad du ska göra, han styr ditt liv, känslan av att känna sig så maktlös tar död på en. Jag kommer så väl ihåg känslan av att vara hjälplös, känslan av att vara instängd. Aneroxi handlar inte om maten, det har ingen med maten att göra alls. Det är bara ett sätt att skydda sig från omvärlden, stänga ut allt ont och jobbigt. Försöka fly undan det men inte klara av att hanskas med. Det finns en väg upp, jag hittade den på grund av att jag hade en otroligt underbar familj och en mycket speciel vän som hjälpte mig mer än någon annan. Men kommer man någonsin bli helt fri?