Malin Wikberg

Peter Lundin (min tränare) ringde för någon timme sen. Han frågade om jag ville vara med till Värmland på cup den 2/2, tror det är en konstgräscup om jag inte tar fel. Han ville även ha med mig på en träningsmatch på måndag i smedjebaken. Jag är kluven vet varken ut eller in. Eller jo jag vet ju vad jag borde svara, jag ska iaf tänka på det tills i morgon och ge besked efter träningen. Se hur det känns efter ännu ett pass och så.

Alla som håller på med någon sport vet om den berömda känslan, känslan av att vara taggad, sugen och fruktansvärt fokuserad. Helt inne i sin uppgift och ingen kan stoppa en för att göra sitt bästa. Jag saknar den känslan, jag saknar att vara där, vara nervös och gå in och göra allt jag kan för att försvara mitt mål. Vem som helst måste ju kunna förstå mig när jag säger att det kliar i fingrarna, inte spelat på 6 månader. Jag vill inget annat än att vara med, vissa att jag är på g och kommer ta tillbaka min plats i A-laget.

Och när Peter kommer med anledningen att de andra inte håller, att han vill ha mig med. Jag frågade om jag hade en chans att ta A-lags platsen om jag kommer igång med träningen på riktigt igen och han svarade självklart. Det är det bästa man någonsin kan få höra av sin tränare. Jag är så fruktansvärt sugen på att vara med, gå ut där och bli bättre.

Men som sagt jag borde inte, jag måste bygga upp styrkan i benen först, som sagt så är jag på tok för svag i benen för att kunna skydda mitt eget knä fult ut. Och vad skulle jag göra om det inte funkar, om knät inte håller, ska jag offra mitt eget liv för en match på tok för tidigt? Jag kommer ta livet av mig om jag sabbar det här, jag kommer aldrig palla att gå igenom allt en gång till. Jag borde tacka nej och bygga upp hela min kropp, sagta men säkert komma in i tekniken och komma tillbaka till matcher tidigast i mars, kanske senare ändå.

Så frågan är: HUR FAN SKA JAG GÖRA?