Godmorgon
Vaknade klockan 09,00 av att ham telifonen ringre (ännu en bra anledning att inte ha en hem telifon när man flyttar). Det var väl inte mycket annat än att kliva upp ur sängen. Tröt som sjutton är jag, hade jätte svårt att somna igår. Saknar en varm kropp att krypa in hos när jag inte kan sova, KOM HEM! Men alltid bra att komma upp ur sängen i bra tid.
Ska ta och äta frukost, göra mig i ordning och sedan bär det av till stan för klippning och några ärenden. Nervös som sjutton för att klippa mig. Beställde tiden för några veckor sen, tanken var att toppa. Men förra veckan började jag fundera på om jag inte ska klippa av allt istället. Och nu sitter jag är nervös och vet inte hur jag ska göra. Men det visar sig efter 12.
Snart är det fredag, finns en person som kommer hem på fredag. Och inte på fredag kväll som vanligt utan på fredag morgon! Någon som tror att jag är lite överlycklig? Sista helgen, sista timmarna och så småning om på söndag är det sista minuterna och sista sekunderna innan tåget går. Skit vet inte om jag ska skratta eller gråta. Sista gången jag får kyssa honom, sista gången jag får hålla om honom och sista gången jag känner hans värme. Usch vad hemskt det låter, skulle jag veta att han finns kvar när jag kommer hem kanske det skulle varit en annan sak, kanske ännu värre? Nu får tiden utvisa om 15 veckor är för lång tid eller för kort? Äsch jag blir inte ett dug klockare av att tänka på det.
Ska ta och äta frukost, göra mig i ordning och sedan bär det av till stan för klippning och några ärenden. Nervös som sjutton för att klippa mig. Beställde tiden för några veckor sen, tanken var att toppa. Men förra veckan började jag fundera på om jag inte ska klippa av allt istället. Och nu sitter jag är nervös och vet inte hur jag ska göra. Men det visar sig efter 12.
Snart är det fredag, finns en person som kommer hem på fredag. Och inte på fredag kväll som vanligt utan på fredag morgon! Någon som tror att jag är lite överlycklig? Sista helgen, sista timmarna och så småning om på söndag är det sista minuterna och sista sekunderna innan tåget går. Skit vet inte om jag ska skratta eller gråta. Sista gången jag får kyssa honom, sista gången jag får hålla om honom och sista gången jag känner hans värme. Usch vad hemskt det låter, skulle jag veta att han finns kvar när jag kommer hem kanske det skulle varit en annan sak, kanske ännu värre? Nu får tiden utvisa om 15 veckor är för lång tid eller för kort? Äsch jag blir inte ett dug klockare av att tänka på det.
Kommentarer
Trackback
