Malin Wikberg

Ja jag och min mamma styrde bilen mot Falun för att köra ett pass på friskis, det blev ett station medel. Och ännu en gång blev jag påmind om hur otroligt otränad jag är, hag höll ju för sjutton på att dö. Och inte riktigt så farligt men min kropp orkade inte och mitt psyke ville verkligen inte idag. Jag ville bara slänga mig på golvet, skrika och gråta tills tårarna tog slut, det är svårt att träna med den känslan i kroppen. Men jag genomförde det och jag är nöjd med det. Får ta och göra bättre ifrån min nästa gång.

Jag saknar verkligen R, hur mycket jag än försöker dölja det så gör jag det. Jag är verkligen kär i honom men å andra sidan tycker jag han gjorde helt rätt att flytta. Jag hade inte tvekat om det var jag som fick jobb, jag klandrar honom inte alls. Men är det inte så att man måste låta dig vara ledsen, inte ha lust med någon och bara släppa taget. Känner att tårarna är nära hela dagarna, ser jag på te och det blir det minsta sorgligt vill jag bara gråta, går något emot mig vill jag bara gråta. Men det går över det gör det alltid. Men måste se det posetivt, just nu vet jag inget posetivt men ska komma på det innan jag somnar. Jag klarar mig själv, jag vet att jag gör det men det är en annan sak om jag vill klara mig själv eller inte. Och jag vill inte det, jag vill ha han vid min sida, men som sagt det går över.