Drömmen om ett barn
Satt och kollade runt på tv3play och hittade en ny serie som heter drömmen om ett barn. Skit vilken gripande serie, en dokumentär som verkligen berör, om ett ämne som verkligen berör. Jag får lite ont i magen när jag kollar på sånt, mitt tidigare favo program när man fick se ifrån förlossningen blir på ett helt annat sätt, där är det bara lycka, lycka och lycka. När jag kollar på denna serie far tankarna iväg åt alla håll, tänk om, tänk om jag inte kan få barn, tänk om det inte är så lätt man alltid för höra när man är liten, så lätt så man måste skydda sig med allt som finns för man kan "RÅKA" bli gravid. Nu har man blivit så pass gammal att tankarna går, tänk om man inte KAN bli gravid, få det där barnet nästan varje människa drömmer om någon gång. Den tanken är hemsk, hemsk tanke. Men man kan inte gå runt och tänka så, men förstå förtvivlan om man inte lyckas, är det då bättre att vara lite förbered? Men vi människor är ju gjorde för att skaffa barn, det är ju igentligen enligt mig vi finns på denna jord för.
Jag har alltid velat haft barn, har alltid varit en av mina störta önskningar och jag har alltid haft mina föräldras stöd, mamma har alltid talat om för mig sen jag hade sex första gången att OM det skulle hända finns hon där, kan alltid prata med henne om det. Och den tryggheten har varit guldvärd även om jag inte har blivit gravis.
Men när man ändå är 22 år, har rest, börjat plugga, träffat mannan, rest ihop, bor ihop och har det otroligt bra börjar ju tankarna gå. Barn är ju en dröm, men kan den drömmen bli sann? Det känns så sjukt, från att ha varit en dröm långt, långt borta till att faktist kunna bli sann. Det är en sjuk känsla, men jag har varit rätt bra på att uppfylla drömmar sen jag slutade skolan, min dröm var att göra något bra, något viktigt, något för mig själv. Resa se världen, ta vara på mig själv, utmana mig själv och växa, komma på vad jag verkligen vill göra och göra det.
Jag tog min första resa till Indien, klarade mig själv, utmanade verkligen mig själv och gjorde något otroligt bra och givande, jobbade på ett barnhem! Min andra resa blev Australien själv, en stor utmäning, ett otroligt äventyr och verkligen något för mig själv. Och den stora bonusen, jag uppfyllde min barndomsdröm, träffade mannen!! Tog med honom hem, blev sambo, började plugga till något jag verkligen vill bli! Och här sitter jag nu, 3½ år senare och redan hunnit med allt detta, så sjukt, så sjukt underbart!!!
Jag har alltid velat haft barn, har alltid varit en av mina störta önskningar och jag har alltid haft mina föräldras stöd, mamma har alltid talat om för mig sen jag hade sex första gången att OM det skulle hända finns hon där, kan alltid prata med henne om det. Och den tryggheten har varit guldvärd även om jag inte har blivit gravis.
Men när man ändå är 22 år, har rest, börjat plugga, träffat mannan, rest ihop, bor ihop och har det otroligt bra börjar ju tankarna gå. Barn är ju en dröm, men kan den drömmen bli sann? Det känns så sjukt, från att ha varit en dröm långt, långt borta till att faktist kunna bli sann. Det är en sjuk känsla, men jag har varit rätt bra på att uppfylla drömmar sen jag slutade skolan, min dröm var att göra något bra, något viktigt, något för mig själv. Resa se världen, ta vara på mig själv, utmana mig själv och växa, komma på vad jag verkligen vill göra och göra det.
Jag tog min första resa till Indien, klarade mig själv, utmanade verkligen mig själv och gjorde något otroligt bra och givande, jobbade på ett barnhem! Min andra resa blev Australien själv, en stor utmäning, ett otroligt äventyr och verkligen något för mig själv. Och den stora bonusen, jag uppfyllde min barndomsdröm, träffade mannen!! Tog med honom hem, blev sambo, började plugga till något jag verkligen vill bli! Och här sitter jag nu, 3½ år senare och redan hunnit med allt detta, så sjukt, så sjukt underbart!!!
Kommentarer
Trackback
